Hon inledde dessutom sitt olympiska spel med en skaplig krasch – att resa sig och komma tillbaka verkar onekligen vara Torsby-tjejens grej.

Av en slump fick jag upp ögonen för Emma Dahlström 2011 när jag surfade runt på nätet.

Då var hon 18 år, gick på freeride-gymnasiet i Malung, och skulle köra ett historiskt första VM i slopestyle.

Nu har Torsbytjejen fått presentera sig för en bred publik när sporten klev in på OS-programmet och känslan är att många har tagit den spektakulära och glädjespridande sporten till sina hjärtan.

Jag hoppas ni var vakna redan vid sjusnåret för att se kvalet. Att se Dahlström resa sig efter kraschen i det första kvalåket och under press leverera ett åk som med marginal tog henne till final var imponerande.

En krasch där hon mer eller mindre vek sig dubbel, som en Taco enligt Viasats expert, över en rail i sitt första åk i sitt första OS.

Det hade kunnat locka fram tillräckligt med hjärnspöken för att knäcka vem som helst. Men blåslagen gick Dahlström ut och levererade ett ”säkert” åk som tog henne till OS-final.

Två bra, men långt från perfekta finalåk, räckte till en femteplats.

Men vi backar bandet som sagt.

Skadorna som förstörde hela fjolårssäsongen och skulle kunna knäckt hennes drömmar om OS. Men någonstans där kom slopestylesportens styrka in in bilden.

Glädjen.

Ni har redan sett den under OS. Snowboardåkarna som blev jublande glada över värsta konkurrenternas bästa trick. Ni har säkert lärt känna Henrik Harlaut som är ett enda stort lyckligt energifält.

Samma glädje finns hos Emma Dahlström.

Efter det första misslyckade åket i kvalet skrek hon en hälsning hem till Torsby med ett brett leende. Efter det andra lyckade lät det så här:

”Jag är jättelycklig […] Det är ju första gången vi på slopestyle skidor på OS någonsin och att ha det här stödet är fantastiskt. Och vet att alla där hemma kollar också, hej, hej.”

Sa hon med ett brett leende och tittade rakt in till kameran. Hela vägen hem till Torsby och Hovfjället.

Den där glädjen fick jag chansen att uppleva på nära håll när vi träffade Emma för lite skidåkning på Hovfjället strax innan OS.

I ett försök att lära känna sporten skulle jag testa att åka på lite rails och över hopp. Emma fanns där som en högst engagerad coach som ”fistbumpade” mig inför mina försök och jublade när jag äntligen klarade de mest simpla av tricks.

Samma glädje till skidåkningen, att hon faktiskt har möjlighet att göra det hon älskar på heltid, har gjort att hon har krigat på genom skador för att på målsnöret ta sig till Sotji.

Och samma glädje tog henne till en femteplats.

En femteplats jag tycker att även vi värmlänningar ska glädja oss över – även om det nu egentligen bara är medaljer som räknas på OS.

• • •

Tungt för Carl Johan Bergman i inledningen av OS.

Men alltid befriande att höra honom prata – både i med- och motgång. Inget skitsnack. Inga ursäkter. Bara ärlig besvikelse. Och den största medaljchansen finns fortfarande kvar, stafetten. Men då krävs det att både han och Björn Ferry höjer sig ett par nivåer.

• • • 

Desto roligare att se Lag Niklas Edin som efter en resultatmässigt tung säsong med ett imponerande spel inledde med två segrar första tävlingsdagen. Och följa upp det med seger mot guldfavoriten Kanada… Det kan räcka långt.