Erlander kallade fabriken ”ett äreminne över den svenska kommunalpampen”. Han syftade på kommunstyrelseordföranden i Norra Ny Hilding Sunevall, som var med och väckte planerna i början av 1960-talet.

I början trodde få att det kunde bli ett lönsamt företag. Arbetsmarknadsstyrelsen och Spånplatteföreningen avstyrkte, Uddeholmsbolaget motarbetade, Wermlandsbanken sa nej. Men Sunevall och hans medhjälpare slet vidare, fick banken att tänka om, och 1969 kunde VF utropa ”Regeringsja till Norra Ny!” på förstasidan. På ledarplats skrev man att ”ett område som många gånger känt sig utlämnat till hopplöshet har kommit underfund med att statsmakterna är beredda att satsa rejäla pengar på det”.

Fortsättningen blev dock en berg-och-dalbana. Redan 1977 ställde ägaren Norra Ny Industri AB, in betalningarna och de då 90 anställda varslades om uppsägning. Mer statliga pengar kom, denna gång från regeringen Fälldin, och skogsägarföreningen Vänerskog – som varit med från början som delägare och skött försäljningen av produkterna – tog över.

Det gick i fyra år. Sen kraschade Vänerskog. ”Detta är dödssucken”, sa en anställd som intervjuades i VF. Då dök Persson-Invest från Jämtland upp som ny ägare, och i VF sa platschefen Joachim Geissler:

– Bättre förutsättningar har inte funnits! Nu hoppas jag verkligen att vi ska lyckas denna tredje gång.

Och vad som än händer nu kan man i alla fall konstatera att många nordvärmlänningar har haft arbete i 40 år tack vare Hilding Sunevalls (och hans parhäst P. W. Jonssons) idé, som lär ha väckts när herrarna fick se en spånplattefabrik i Trysil och tänkte:

– Varför inte bygga en sådan i Norra Ny?